Tusentals föräldrar till afrosvenska barn i hela landet vill se krafttag i skolvärlden mot afrofobi och andra former av rasism och diskriminering på grund av hudfärg. Nu skickar vi ett öppet brev till Sveriges rektorer, skolhuvudmän och skolpolitiker.
Vi har också skickat en kopia av brevet – och de vittnesmål från föräldrar och barn som vi samlat in – till skolministern, jämställdhetsministern, statsministern, samtliga delegater i Barnrättsdelegationen, BO, DO, Skolverket, Skolinspektionen, BEO och en lång rad andra mottagare.
Det har varit en omtumlande vår och sommar som nog inte lämnat någon opåverkad. Nu är hösten här och med den nya utmaningar. Vi skriver därför till er för vi tror att ni, precis som vi, vill arbeta för våra barns bästa.
För afrosvenskar och svarta över hela världen har mordet på George Floyd i USA och allt som följde därefter upprört och rivit upp djupa sår. I Sverige har vi som är föräldrar till afrosvenska barn blivit påminda både om egna upplevelser av rasism och diskriminering i skola och förskola och om vad våra barn berättat för oss att de blivit utsatta för.
När vi föräldrar till afrosvenska barn delar våra barns berättelser med varandra ser vi mönster som återupprepas år efter år, generation efter generation, även här i Sverige, på skolor och förskolor i hela landet. Våra barn utsätts dagligen för afrofobi, i form av mikroaggressioner, kränkningar, trakasserier och även våld, i både skola och förskola.
Afrofobi kallas det när rasism och andra kränkningar riktas mot människor med afrikanskt ursprung baserat på hudfärg. Afrofobin är universell, förekommer världen över och ser inga gränser när det gäller ålder. Som synlig minoritet i Sverige, möts våra afrosvenska barn av afrofobi från att de föds. Deras vardag är ofta brutal, utsatt och stigmatiserande.
Afrofobi och rasism i olika former, särskilt lågfrekventa och upprepade mikroaggressioner som vuxna inte ser så tydligt, har en mycket negativ påverkan på våra barns självkänsla och utveckling. Det kan vara allt från att inte få vara med och leka för att “du är brun som bajs och ditt hår ser ut som bajskorvar”, “du kan aldrig bli en prinsessa för du är brun” eller “jag är rädd för bruna för de är kannibaler” – till mer påtagliga kränkningar mellan äldre barn som “din jävla n-ordet, åk hem till smutsiga Afrika”, “du är brun så du kan inte vara svensk”, eller “Jag ska hämta Hitler och döda er allihop”.
De vittnesmål som vi samlat in och nu delar med er (som en bilaga till den här skrivelsen) utgör bara en bråkdel. Många gånger håller våra barn sina upplevelser av rasism för sig själva för att de känner skam, rädsla eller inte vet hur de ska sätta ord på vad de upplevt.
Vi föräldrar känner stor oro och maktlöshet när vi inte kan skydda våra barn. Vi ser mönster och hör berättelser där våra barn misstänkliggörs eller inte lyssnas på. Vi hör att skolpersonal himlar med ögonen eller förminskar våra barns känslor när de tar upp händelser som de upplevt som kränkande. Eller att afrofobiska påhopp slutar med att det barn som kränkt ett annat är det som tröstas av lärare och klasskamrater för att hen “skojade ju bara” eller “menade inget illa”, medan det afrosvenska barn som blivit utsatt och protesterat, eller försvarat sig, står ensamt och otröstat.
Det finns en djupt rotad föreställning om att barn är opåverkade av normer och inte kan vara rasistiska mot varandra. Lärare, skolpersonal, förskolepedagoger, föräldrar och andra elever säger gärna att de inte är, eller vill vara rasister och att de inte menat något illa, efter att de har agerat på ett sätt som upplevts som rasistiskt. Vi anser att detta förhållningssätt tydligt vittnar om den stora oförståelse och okunskap kring vithetsnormen som präglar hela vårt samhälle. De flesta skolor och lärare saknar fortfarande konkreta verktyg för att medvetet arbeta förebyggande och hantera kränkningar, trakasserier och ojämlik behandling som har sin grund i afrofobi, eller annan diskriminering på grund av hudfärg. Detta bidrar att tusentals barns upplevelser av rasism i skola och förskola inte erkänns.
Det är dessutom ofta mycket känsligt att ta upp dessa händelser med lärare och skolpersonal, eftersom de, när föräldrar eller elever ifrågasätter deras agerande, har en tendens att inte klara av att tänka normkritiskt och lyssna på barnets upplevelse, utan istället känner sig kränkta eller påhoppade för egen del.
Afrofobin i skolans värld innebär därmed en dubbel utsatthet för våra barn, eftersom de riskerar att utsättas för afrofobi av såväl andra elever som av personal.
Vi är idag tusentals föräldrar till afrosvenska barn som upplever stor frustration när vi bevittnar hur våra barn påverkas av händelser i skola och förskola. Vår upplevelse är att när det gäller afrofobi skiljer skolpersonalen inte på barn som blir utsatta och barn som agerat rasistiskt eller diskriminerande. Istället blundar skolpersonal ofta för rådande maktstrukturer mellan eleverna – och på så sätt normaliseras, förminskas och i värsta fall förnekas afrofobiska handlingar. Vidare blir våra barn ofta beskyllda för att vara våldsamma när de i praktiken bara har försvarat sig mot trakasserier som ofta har pågått under en längre tid utan att skolpersonal eller förskolepersonal har agerat. Detta är oacceptabelt.
Vi upplever det som djupt felaktigt när allvarliga fall av afrofobiskt färgade trakasserier eller kränkningar i skolan betraktas som en ömsesidig konflikt och bägge parter kan bli anmälda för kränkning eller misshandel av skolpersonalen. Vilka signaler sänder det till barnen när de inser att de kan bli polisanmälda av skolan för att ha försvarat sig mot en mobbare som sagt rasistiska saker och slagit först? Ska våra barn passivt acceptera att bli utsatta för rasistisk mobbning och kränkningar? När samma händelser, om de inträffat i vuxenvärlden, hade rubricerats som hatbrott?
När skolan inte erkänner våra barns rätt att slippa utsättas för rasism på sin arbetsplats, samt visar oförmåga att följa redan existerande lagstiftning kring diskriminering i skolan, skapar det sår i själen hos de barn och familjer som blir utsatta. Det skapar en tillitsproblematik när våra barn upplever att vuxenvärlden sviker. De riskerar att förlora tron på att samhället är till för alla på jämlika villkor.
Afrosvenska barn befinner sig i en mycket utsatt situation i den svenska skolan, med det rasifierande språkbruk som förekommer, de kränkningar av den fysiska och personliga integriteten som inträffar, samt olika former av utpekande och särskiljande bemötanden från andra elever och vuxen skolpersonal. De drabbas också av rasism i form av den stereotypa bild av svarta människor som inte sällan förmedlas genom läromaterial och undervisning. När våra barn i skolan frågar efter Sveriges historia gällande slavhandel, övergrepp och rasism, möts de oftast av tystnad eller okunskap. Lärare hävdar ibland att någon sådan historia inte existerar, eller att den ska tas upp senare, eftersom de saknar kunskap och förmåga att hantera diskussionen.
Vi ser det som ett allvarligt strukturellt problem att skola och förskola har svårt att ta till sig den här kritiken.
Vi är inte ensamma om att tycka så här. Över 43.000 personer har skrivit under en namninsamling som kräver att svenska skolan ska undervisa om rasismens historia och om hur vi ska bemöta rasism och diskriminering. Vi stödjer intentionen bakom kraven. Läs också gärna detta färska debattinlägg från två unga kvinnor som beskriver vad som krävs för att kunna göra skillnad på riktigt när det gäller rasism i skolan.
FN har utlyst ett internationellt decennium för människor med afrikanskt ursprung mellan åren 2014-2024 och Europaparlamentet har antagit en resolution (B8‑0212/2019) till stöd för alla med afrikanskt ursprung och våra grundläggande rättigheter inom EU. Båda dessa internationella dokument ger rekommendationer till medlemsstaterna för hur de skall hantera frågor gällande barn med afrikanskt ursprung. Resolutionen konstaterar bland annat att det finns begränsad forskning om rasdiskriminering inom utbildningssystemet, men att undersökningar i medlemsländerna påvisar till exempel att betyg ofta sätts lägre för barn med afrikanskt ursprung i jämförelse med så kallade vita barn, samt att barn med afrikanskt ursprung oftare hoppar av skolan i förtid.
Den senaste rapporten från den svenska organisationen Friends visar också att tjugoen procent av all mobbning i årskurserna 3-6 och sexton procent i årskurserna 6-9 utgår från etnicitet.
Blacklivesmatter-rörelsen (BLM) har bidragit till att sätta fokus på afrofobi och rasism även i skolan. Men vad händer när alla svarta rutor på sociala medier, som lagts ut av företag, kändisar, privatpersoner och organisationer för att visa solidaritet, har slocknat och hashtaggarna vattnats ur? Hur kan vi skydda våra barn och skapa en skola fri från afrofobi och andra former av diskriminering?
Vi ser vittnesmål på vittnesmål, rapport efter rapport och plan efter plan för aktiva åtgärder läggas fram, men kränkningarna fortsätter ändå år efter år. Några av oss föräldrar har periodvis varit så oroliga för upprepade kränkningar av våra barn att vi inte känt oss trygga med att skicka våra barn till skolan. Det finns också barn som inte vill gå till skolan mer eftersom den misslyckats med sina trygghetsskapande åtgärder.
Vi föräldrar till afrosvenska barn har fått nog!
Vi är många och vi kräver en förändring nu. Skolorna måste följa och tillämpa bestämmelserna i skollagen och diskrimineringslagen, samt det som slås fast i Barnkonventionen, som införlivats med svensk lag år 2020, en konvention om barns rättigheter som omfattar även våra afrosvenska barn och deras rätt till en skola utan afrofobi och andra former av rasism och diskriminering på grund av hudfärg.
Vi vill höra er säga att våra barn möts av en trygg och förstående skola efter sommarlovet.
Vi finns i städer, på landet och orter i hela Sverige och har olika halter av melanin i vår hud. Vi är svarta, vita, rasifierade och framför allt föräldrar.
Vi kräver följande åtgärder:
- Skolan och förskolans huvudmän måste erkänna alla barns rätt att slippa utsättas för afrofobi, rasism eller annan diskriminering på grund av hudfärg eller etnicitet.
- Gör det obligatoriskt för pedagogisk personal i skolor och förskolor att genomgå kompetensutveckling om afrofobi och andra former av rasism och diskriminering på grund av hudfärg, samt hur dessa kan och skall hanteras inom skolans värld, i klassrummen, på skolgården och online.
- Ge regeringens Barnrättsdelegation i uppdrag att med särskilt fokus på afrofobi kartlägga rasism och diskriminering på grund av hudfärg i skola och förskola, som ett led i det förebyggande arbetet. Gör också plats för minst en organisation som representerar afrosvenska barn i Barnrättsdelegationen.
- Skärp kraven på skolor och förskolor att följa och använda redan existerande krav och bestämmelser i barnkonventionen, skollagen och diskrimineringslagen för att motverka och förebygga afrofobi och andra former av rasism eller diskriminering på grund av hudfärg. Ge Skolverket i uppgift att stödja och följa upp skolorna i detta. Det kunskapslyft som pågått fram till 2019 räcker inte!
- Gör det obligatoriskt i lärarutbildning och förskolepedagogutbildning, från nästa läsår, att läsa en kurs som behandlar afrofobi och rasism i dåtid och nutid, utifrån ett normkritiskt perspektiv.
- Revidera och uppdatera läromedel, kurslitteratur och förskolematerial. Befria dem från stereotyper och historiska felaktigheter och komplettera med normkritisk antirasism.
Undertecknat
Forum för föräldrar till afrosvenska barn
Afrosvenskarnas forum för rättvisa
Fokus Afrofobi
Blacklivesmatter Sweden
Afrosvenskarnas riksorganisation
För mer information, talespersoner etc, maila oss, på
skoluppropet@fabforum.se
Ladda ner uppropet som pdf.
Ladda ner pressmeddelandet som pdf.
Ladda ner Friends rapport 2020 som pdf.
.