När vi frågade våra medlemmar om deras barn, eller de själva, blivit utsatta för rasism eller afrofobi i skola eller förskola svarade många ja. Bara en förälder svarade nej.
Vi bad de som svarat ja att ge oss exempel på vad deras barn varit utsatta för. Då började vittnesmålen strömma in.
Vi har läst och och läst, med gråten i halsen och stigande ilska. Hur kan det få vara så här, efter alla år av diskussion och debatt om rasism och diskriminering i skolan? Och när Barnkonventionen blivit lag i Sverige?
Från att de är bebisar utsätts våra barn för rasism i Sverige. Sedan fortsätter det, i förskolan, i skolan och när det är dags att gå ut och söka jobb. Föräldrar till svarta, afrosvenska, barn mer eller mindre tvingas uppfostra dem till att bli tuffare, tåla mer, tidigt bli medvetna om diskriminering och rasism och lära sig hantera möten med polis och ordningsvakter. Vad gör det med barnens känsla av att höra hemma här? Att ha samma rätt som andra?
Vi vet att de vittnesmål vi tagit emot bara är en bråkdel av alla de händelser som afrosvenska barn råkar ut för i sina dagliga liv. Men det betyder inte att vi som föräldrar kan fortsätta acceptera att de platser där våra barn spenderar större delen av sina vardagar – skolan eller förskolan – inte är trygga platser, där de kan förvänta sig att slippa rasism och diskriminering.
Flera föräldrar vittnar om att deras skolor och dagis blivit bestörta över de händelser de berättat om och att pedagogerna har försökt prata med barn, föräldrar och andra inblandade. Men väldigt många berättar också att de inte blivit tagna på allvar, att deras oro viftats bort och deras ledsna barn inte har blivit lyssnade till. Det är för deras skull vi publicerar de anonymiserade vittnesmålen här på vår sajt – och skickar med dem som en bilaga i skoluppropet, vårt öppna brev till rektorer, skolledare, skolhuvudmän och skolpolitiker.
Vi måste våga #talaomdet.
FAB