Vem är afrosvensk? Fakta om diasporans barn i Sverige

föräldrar med litet barn på strand
Foto: Larry Crayton

Sverige har idag minst 350 000 invånare som kan kallas afrosvenskar eller svarta svenskar, enligt Tobias Hübinette, som forskar och undervisar vid Karlstads universitet. Det innebär att Sverige hör till de länder i Europa som har högst andel svarta invånare inom sin befolkning, övriga länder med hög andel är Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Portugal och Italien. Ändå har vi kraftig underrepresentation bland högskolestuderande och på offentliga tjänster i samhället som kräver högskoleutbildning. Vad beror det på?

Den definition vi i forumet för föräldrar till afrosvenska barn använder för “afrosvensk” omfattar alla som har rötter i den så kallade afrikanska diasporan, dvs när det gäller barnen har en eller två föräldrar som själva har afrikansk bakgrund eller identifierar sig som svarta och kommer från länder som berörts av transatlantisk slavhandel, i Nord- och Sydamerika och övriga världen. Det är också en definition som forskare har använt sig av i olika sammanhang.

Bland afrosvenska barn har runt tio procent en vit samt en svart förälder och vanligast är att pappan är svart i de mixade äktenskapen, enligt forskaren Tobias Hübinette.

Idag, år 2020, är den afrosvenska minoriteten generellt ung och koncentrerad till städer och större tätorter i Sverige, Enligt Hübinette är runt 7% av alla invånare mellan 0-44 år i Stor-Stockholm afrosvenskar. Nästan tio procent, eller 30.000 av de 350.000 afrosvenskarna, är alltså ”blandade eller mixade”, vilket innebär att de har en svart och en vit förälder. Runt 5.000 är adopterade och har oftast vita adoptivföräldrar, när svarta adopterar är det vanligaste att de gör det tillsammans med en vit partner, enligt Hübinette.

Exakta siffror är svåra att få för det mesta som gäller afrosvenskar, eftersom vi i Sverige inte för statistik över etnicitet eller ras. Något som Tobias Hübinette anser att vi borde göra.
–Det handlar om att kunna sätta siffror på ojämlikheten såsom vi redan gör vad gäller ojämlikhet utifrån t ex kön, klass och ålder”, säger han.

Tobias Hübinette är en av de forskare som var med och skrev Afrofobi-rapporten, som publicerades 2014 av Mångkulturellt centrum. Afrofobi innebär fientlighet mot människor med bakgrund i Afrika söder om Sahara och tar sig uttryck i verbala kränkningar, rumsliga utestängningar, fysiska påhopp samt i diskriminering – på bland annat arbets- och bostadsmarknaden och inom utbildningsväsendet.

Afrofobirapporten följde upp resultaten i en sju år tidigare publicerad studie: Att färgas av Sverige, skriven av forskarna Viktorija Kalonaityté, Victoria Kawesa och Adiam Tedros och publicerad av den dåvarande Ombudsmannen mot etnisk diskriminering år 2007.

Båda dessa rapporter har kritiserats för att inte ha varit tillräckligt vetenskapligt underbyggda, men en uppföljning som gjordes 2018 av länsstyrelsen i Stockholm bekräftade slutsatserna på så gott som alla punkter (mer om detta längre ner i texten).

Att det fattas lärare och förskollärare som själva är svarta, är ett faktum i svensk skola. Det gör det svårare för svarta barn att identifiera sig med lärarna och det påverkar troligen även både skolans uppfattning om de svarta eller afrosvenska eleverna och betygen.

Enligt Hübinette är afrosvenskar kraftigt underrepresenterade inom både högre utbildning som studenter och som doktorander vid landets högskolor, liksom som lärare och forskare inom akademin. Avhoppen är exempelvis mycket stora från högre utbildningar bland högskolestudenter med utomeuropeisk bakgrund, skriver Hübinette:

“Slutresultatet är att ytterst ytterst få disputerade lärare och forskare vid landets högskolor idag har bakgrund i Afrika, Asien och Sydamerika överhuvudtaget och särskilt gäller det de så kallade ”andrageneration:arna” som verkligen är försvinnande få – dvs de lärare som har en doktorsexamen och de aktiva forskarna inom den svenska akademin som har utomeuropeisk bakgrund är nästan alltid invandrare och inte s k ”andrageneration:are” och de allra flesta av dem invandrade som vuxna till Sverige och har därmed inte växt upp i Sverige.”

Grundorsaken till det här mönstret är enligt forskningen en komplex samverkan av utslagningsmekanismer som börjar redan i förskolan och grundskolan.

Länsstyrelsen i Stockholm har i uppdrag att arbeta för en jämställd och jämlik regional tillväxt och motverka en segregerad arbetsmarknad. Initiativet Vidga Normen, som arbetar för att öka medvetenheten om de processer som möjliggör strukturell diskriminering utifrån hudfärg och drivs i samarbete med andra aktörer i länet sedan 2014, är en av de åtgärder som vidtagits. Länsstyrelsen beställde också en undersökning för att “med kvantitativa metoder undersöka hur hudfärg spelar roll på arbetsmarknaden”, som publicerades i slutet av 2018 och i det mesta bekräftar de kritiserade och tidigare rapporternas slutsatser.

Denna senaste rapport: “Antisvart rasism och diskriminering på arbetsmarknaden”, är gjord av forskarna vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism, CEMFOR. Den konstaterar att diskrimineringen mot afrosvenskar är tydlig på alla undersökta områden:

“Resultaten från studien visar på stora skillnader mellan afrosvenskar* och den övriga befolkningen** inom alla undersökta områden: arbetslöshet, bruttolön, disponibel inkomst, tillgång till låg- och högstatusyrken samt möjlighet att göra karriär och uppnå chefspositioner i förhållande till utbildningsnivå.

Studien visar bland annat att afrosvenskar är överrepresenterade i lågstatusyrken och underrepresenterade i högstatusyrken samt att afrosvenskar spenderar fler dagar i arbetslöshet än den övriga befolkningen med motsvarande utbildningsnivå.

Det framkommer också att afrosvenskar behöver ha forskarutbildning för att komma upp i samma disponibla inkomst som övrig befolkning med en treårig eftergymnasial utbildning. Dessutom har en afrosvensk i chefsposition endast runt 77 procent av den lön som en chef från den övriga befolkningen med motsvarande utbildningsnivå. En skillnad som syns oavsett om afrosvensken är född i Afrika eller född och uppvuxen i Sverige. Störst löneskillnader mellan afrosvenskar och övriga befolkningen syns i Stockholmsregionen.

– Undersökningen visar att antisvart rasism och diskriminering strukturerar villkoren på svensk arbetsmarknad. Forskningen behöver nu undersöka hur och varför det ser ut som det gör. Vilka åtgärder som ska till för att förverkliga visionen om lika villkor i arbetslivet är en politisk fråga. Men mot bakgrund av studiens resultat finns det anledning att se över diskrimineringslagen, säger Mattias Gardell, vetenskaplig ledare vid Cemfor och en av tre forskare som står bakom rapporten.

– Vi är inte helt förvånade över resultaten. Siffrorna bekräftar den bild vi har fått i vårt arbete där hudfärg verkar spela en större roll än vad som återspeglas i arbetsgivarnas mångfalds- och inkluderingsarbete, säger Katarina de Verdier, utvecklingsledare på Länsstyrelsen Stockholm.

Undersökningen har gjorts med kvantitativa metoder och bygger på data från Statistiska centralbyrån (SCB) som omfattar den totala befolkningen mellan 20 och 64 år i Sverige, det vill säga cirka sex miljoner individer.

* Till gruppen räknas i sammanhanget afrosvenskar födda i Afrika söder om Sahara eller afrosvenskar födda i Sverige med minst en förälder född i subsahariska Afrika.
** Samtliga personer vars båda föräldrar är födda i Sverige och personer som själva fötts eller har minst en förälder som fötts i ett annat land som inte tillhör regionen subsahariska Afrika.

Det som skola och förskola måste fråga sig mot bakgrund av alla dessa rapporters slutsatser är vilka faktorer som ligger bakom att afrosvenska barn “slås ut”, tappar lusten till högre studier, inte blir antagna till forskarutbildning eller helt enkelt inte anställs. Även anordnare av utbildningar till förskollärare och lärare för grundskola och gymnasium måste ställa sig den frågan.

Vi i det föräldranätverk som startat skoluppropet ser tydligt att de av våra barn som tidigt utsätts för afrofobi och rasism riskerar att tappa lusten att gå i skolan, eller att fortsätta studera, samt tron på att skolan och samhället är till för dem på lika villkor.

Just därför är det så viktigt att vi fortsätter arbeta med skolfrågorna och kräver av samhället att utbilda och ställa krav på pedagoger att kunna hantera, förebygga och motverka afrofobi, rasism och diskriminering på grund av hudfärg eller etnicitet, bland barn och även mellan vuxna och barn i svensk skola och förskola.

FAB

***

Källor, mm

Tobias Hübinette, om
Afrosvenskar i högskolevärlden

Prata rasism : Forum för levande historia (med många länkar till resurser, kunskap och utbildning för skola, arbetsplatser mm)

Onlinekurs : Att motverka rasism i förskolan och skolan (en billig onlinekurs i ett antal videoavsnitt, som fungerar som introduktion för både förskola och skola).

Friends : Videokurser om trygghet i skolan och om rasism i skolan (skapa en inloggningsidentitet och ta del av videokurserna gratis)

Teskedsorden : Texter om vithet

Teskedsordens podcast “Kan vi prata om vithet?” (lyssna på Spotify eller annan podplattform).

Länsstyrelsen i Stockholms rapport 2018 :
Tydlig diskriminering av afrosvenskar på svensk arbetsmarknad

SVT Opinion, dec 2017 :
“Sverige sviker afrosvenska barn” av Awad Hersi

Afrofobirapporten,
publicerad 2014 av Mångkulturellt centrum

Afrofobi – definition av begreppet
: Forum för levande historia

DN Debatt, 2014 : “Samhället måste ta den växande afrofobin på allvar” av Samson Beshir, Tobias Hübinette och Victoria Kawesa